käraste Gamleby

Det är inte helt utan ångest jag sitter på den trappan jag stod på när jag slutade nian. Hela Gamleby får mig ärligt att nästan börja gråta. Allting som hände här är tungt. Högstadiet var en sjukt jobbig tid och varje millimeter av den här platsen berättar om det. Jag är överväldigad av känslor, kommer nog inte bli människa den närmsta framtiden. 

gosh. livet.

Det är här sjukt overkligt. Sedan jag la ut inlägget om min asexualitet för två kvällar sedan har antalet besökare på bloggen skjutit i taket. Första kvällen var det 300 unika. Igår var det närmre 700. Och nu är det uppe i 200. För ett normalt snitt på 30-40 är det här helt sjukt overkligt.
 
Det känns så underbart hoppfullt att kanske, kanske det finns någon där ute som känner igen sig och kom ett steg närmare accepterande av sitt sanna jag. Kans...

all ära åt SSU!

Kyrkan har alltid varit min fristad, där jag känt mig välkommen och accepterad precis som jag är. Men med SSU är det skillnad. Hos SSU får jag inte bara vara som jag vill, de hjälper mig också förstå vem jag är. Att jag kunde skriva det där inlägget igår är tack vare SSU. Det finns inte många organisationer i världen som är så upplysta om, och så öppenfamnade mot könsidentiteter, genus och sexuella läggningar. Hade jag inte gått med i SS...

Jag är rädd för...

Det var sommaren innan jag skulle börja åttan. Jag hade inte fyllt 14 år. Det var första gången jag hade sex med en kille. Jag ville inte.

 

Mina kompisar sa att det var våldtäkt. Min mamma sa det också, några år senare när hon fick veta. Polisen rubricerade det som våldtäkt. Men jag tyckte aldrig att jag blev våldtagen. Just ordet våld. Det var inget våldsamt. Han slog mig inte. Han hade bara sex med mig. Det var inget våldsamt. Jag trodde inte att det var...

bitter.

Jag är bitter för att jag måste utbilda mig till sommarjobbet i stället för att gå färdigt min utbildning i kyrkan. 
Jag är bitter för att jag inte ska följa med till Taize i sommar. 
Jag är bitter för att jag är fattig och därmed inte kan ta körkort, tatuera mig eller köpa alla kläder jag vill ha.
Jag är bitter för att hockeyn är slut och för att alla kommer dra härifrån och för att jag aldrig kommer se dom igen. 
Jag är b...

divergent.

När kroppen motarbetar psyket. 
Jag känner att jag äter medicin. I perioder gör jag det. Just nu är en sån period. Jag känner att medicinen motarbetar mitt psyke. Jag vill och borde sjunka, men medicinen tillåter det inte. Kroppen tillåter det inte. Jag känner mig själv och jag borde gråta nu. Jag borde bryta ihop. Men kroppen vägrar. Medicinen hugger av topparna och dalarna på mående och en blir som en robot, en manipulerad själ. En själ på autopilot. 
...

Hämta fler inlägg