identitetskris.

Jag har väntat på den här befrielsen - sett det som någonting värt att hålla ut för - så länge. Det här har varit ljuset i slutet av min depressionstunnel. Det var det här som skulle bli räddningen - som psykologerna sa att jag skulle behöva för att ens börja fundera på att trappa av medicinen. Komma bort. Komma till något nytt. Förändring. 
 
Det är nu nu. Nu jag har väntat på. Nu att flytta hemifrån, nu att börja om, nu att glömma, nu att skapa och nu att göra allt det där jag väntat med, tills nu. Nu är nu. Jag bor själv nu, jag köper min egen mat nu, jag väljer vad jag vill göra nu. Nu. Det var nu jag skulle bli vegan, nu jag skulle börja träna, nu jag skulle kämpa med skolan. Det var nu jag skulle bli den jag vill vara - nu jag skulle bli jag.
 
Ändå sitter jag här. Och känner mig brutalt ensam. I ett rum betalt med lånade pengar. Och vet inte varför. Är jag här för att jag vill vara här?
Är jag på riktigt bara här för att jag ville fly? 
 
Vill jag plugga?
Vill jag bo själv?
Vill jag bli civilingenjör i medieteknik?
Vill jag bo i Norrköping?
 
Vill jag ens leva? Knappt. 
 
Nu är nu.
 
Ska jag bli något, så är det civilingenjör i medieteknik. Ska jag plugga det, så ska det ske i Norrköping. Men jag är inte redo. Och kommer förmodligen aldrig bli. Kan jag växa in i det? Kan jag lära mig bli redo? Kan jag lära mig att inte vara rädd? Kan jag lära mig att tro att jag kan? Kan jag lära mig att tycka om mig själv?
 
Jag är ett svagt, vilset barn i en alldeles för påtryckande värld.
Jag vill inte äta skräp.
Jag vill inte dricka alkohol.
Jag vill inte ha sex.
Jag vill inte döma människor.
Jag vill inte vara beroende av uppmärksamhet.
Jag vill inte leva så här.
 
Varför är det lättare att ljuga för sig själv än att lyssna till sitt inre? Lättare att leva efter vad man tror att andra tycker och vill? Så lätt att inte känna efter?
 
Varför är det så att, för att jag inte klarar av att vara ensam, väljer att vara destruktiv i hopp om att bli omtyckt? Varför gör jag saker som jag inte vill? Varför är mitt behov av acceptans grunden till allt jag gör? Vad hände med den starka Hilma som gick sin egen väg, no matter what. Som stod upp för sina åsikter och satte ner foten när något var fel. 
 
Jag saknar Västervik. Tryggheten, sängen, hockeyn, festerna med människor jag känner och hundarna. 
 
Jag är trots allt ingenting utan allt det runtomkring mig. Det är min omgivning som skapar mig. Nu är jag ingenting.
 
Att födas till ett uppmärksamhetssökande Lejon är det värsta jag har gjort. Har någon sett kvittot, för jag vill reklamera? 
Kommentera inlägget här:
Namn: 
Kom ihåg mig?
Kommentar:
Mailadress:
URL/bloggadress: