när verkligheten springer ikapp.

Ögonen blev blanka och fylldes snart med tårar. Tårar odlade så djupt. De var inte många - inte så att de fann sin väg ur ögat - men jag såg dem. Tårar av besvikelse, uppgivenhet. 
 
Han är osynlig. Ingen bryr sig. Världen ser honom inte. Han kan inte ens ta en fika med sin syster utan att få världens oacceptans som en vägg i ansiktet. "Nej, tyvärr. Vi har ingenting du kan äta här."
 
Min bror är annorlunda på många sätt. Det skulle de flesta säga. Men jag förstår inte varför. Annorlunda hur? Annorlunda från vadå? Vad jämför de med? Hur kan det finnas något som är annorlunda från något när allt är unikt?
 
Han frågade mig idag om jag har kompisar. Som om det inte är självklart. För det är inte självklart för honom. Jag förstod först inte frågan. Sen fick jag en klump i magen. 
 
När jag går hem till mitt rum och känner mig ensam för att jag inte har pratat med någon på några timmar, då har han inte pratat med någon på flera dagar. När jag funderar på vilket gäng jag ska hänga med ikväll, då tänker han på vilken av grupperna för skolarbete han ska besvära med sin närvaro. 
 
Världen är så jävla orättvis och skev. Så groteskt jävla exkluderande.
Människor är vidriga. 
och jag är en brutalt dålig syster.
 
Jag ser mig själv som stark för att jag har tagit mig från min botten. Han är fan tio gånger starkare - minst - som klarat sig upp från sin, helt själv, utan någon som helst hjälp. Jag måste fan äta medicin för att klara av vardagen. Han går ensam och kan ändå vara glad ibland. 
 
Det var som en väckarklocka att se min bror i ögonen idag; var fan har jag varit? Alla gånger han behövt en vän.
Fy fan vad priviligerad jag är som har växt upp med människor omkring mig som ser mig, som bryr sig. Jag har aldrig varit ensam. Jag kan inte ens föreställa mig livet utan en vän. 
 
Vart fan var jag?
Kommentera inlägget här:
Namn: 
Kom ihåg mig?
Kommentar:
Mailadress:
URL/bloggadress: