.

Jag har ingen. Jag är ensam mot världen nu. För de flesta är det inget problem. De flesta klarar av att bara vara med sig själva. Jag gör inte det. 
Min bästa kompis mår så dåligt själv att jag inte kan prata med henne. För jag vet att hon knappt orkar heller. 
Min mamma är upptagen med sin egen skit och andra ungar. Det är för jobbigt att försöka få kontakt med någon som inte är där. 
Och jag vet bättre än att lägga mitt välmående i en pojke. Det funkar i stunden men dödar en i längden.
Sjukvården glömmer bort mig igen och igen. Jag minns inte ens hur många gånger jag ringt och bett om hjälp nu. Jag fick träffa en läkare som inte förstod vad jag sa. Han skrev ut massa tabletter, som tycks vara det första läkare gör numera. Sen har det inte hänt något. Tabletterna driver fram självskadeönskan och suicidalitet. 
Jag vill ge upp. Det kliar i huden. Att dö känns som den enda lösningen. För vad fan ska jag göra när jag inte får nån hjälp?
Jag orkar inte kämpa mer. 

Kommentera inlägget här:
Namn: 
Kom ihåg mig?
Kommentar:
Mailadress:
URL/bloggadress: