smakar botten.

det är mörkt och kallt. jag syftar inte bara på vädret.
näsan rinner och halsen svider. kroppen blir större och självhatet följer tätt efter. 
pauserna räcker inte för att kompensera de fabrikerade måstena. 
världens sorg kryper sig närmre, tränger sig in. 
dom säger att jag inte ska bry mig. men vem ska göra det då?
jag kan inte blunda för orättvisor. jag lägger mig inte. 
"du kan inte bära hela världen". 
ni förstår inte att jag inte inte kan låta mig påverkas av världens infektioner.  
 
måste få drunkna i avgrunden tills jag glimtar ljus. 
låt mig. skulle aldrig göra nåt dumt. det är bara tillfälligt. 
måste få tycka synd om mig själv ett par dag. 
Kommentera inlägget här:
Namn: 
Kom ihåg mig?
Kommentar:
Mailadress:
URL/bloggadress: